Lenozzedifigaro

Jag fattar inte varför jag aldrig lär mig. Jag har gjort av med trehundra kronor ikväll, helt i onödan. Ingen mega-kul kväll på stan (men hos Jessica var det jätte-jättekul!) Jag fick studiebidraget idag, hade femhundra kvar i eftermiddags, vilket var helt okej. Men nu, tvåhundra, som ska räcka en månad? Det kommer helt omöjligen funka. Jag blir så jävla arg på mig själv. Jag skulle inte följa med in till stan, men likt förbannat så gjorde jag det. Helvete.
Jag har tagit ett beslut nu. Jag ska sluta röka. Här och nu, så ska jag sluta röka. Jag har helt enkelt inte råd. Om jag slutar nu, så räcker de där tvåhundra iaf i nästan två veckor om man lever lite snålt. Och det måste jag göra nu.
Fan fan fan. Jag känner mig otroligt deprimerad just nu. Känner för att lägga mig ner och grina lite. Allvarligt talat. Men det tänker jag inte göra. Nej, nej, jag ska vara stark.
Jag känner mig otroligt jävla mega-ensam. Känns som om det inte finns någon i hela världen som bryr sig om mig. Som skulle passa mig, någon att kramas med, att ligga och prata strunt med i flera timmar. Det finns ingen för mig. 
Varje gång jag börjar bry mig om någon, så är den personen helt jävla nollställd inför mig. Men varje gång det är tvärtom, så känner jag avsmak för den personen. Det är det som är det stora jävla problemet. Jag tycker inte om dem som tycker om mig. Är jag för kräsen, eller vad är mitt problem? 
Jag har extrem jävla ångest just nu. Jag mår fysiskt illa av att jag har gjort av med de där pengarna, och jag mår psykiskt illa av att inte kunna få den jag vill ha. Jag vill fortfarande ha dig, fastän jag vet sedan länge att du inte känner så. Jag tror inte att jag någonsin kommer komma över dig helt och hållet. Jag har försökt i två års tid. Men det är ju inte så att jag är kär i dig längre. Jag bara jämnför alla andra med dig, och då känns de så jävla små och patetiska. Och det gör ont. Jag kan ju inte falla för någon, om jag hela tiden jämnför den personen med dig. Din personlighet och din humor.

Jag mår illa.